Ytterligare ett svar!

Jag har en fråga! : Är 22 år och havande och undrar hur du träffade andra gravida att umgås med? Känner att jag behöver ventilera gnäll om foglossningar och läckande bröst med någon i samma situation och känner mig lite vilsen! Kram

Tjabba! Jag träffade mina mammavänner på det stora vida nätet. Framtiden är här! Det är också jättebra att ha dem när man är föräldraledig hela dagarna. Då bjuder de över en på bullar istället för att man ska förgås i tristess. Eller när man har gått över beräknat födelsedatum men som tröst åtminstone sitter i samma båt som två andra tjockisar som delar frustration och behov att mula i sig chokladbollar. Det är sämst när de får barn på exakt samma dag och lämnar dig ensam i det vidriga väntadet, men helt klart värt det. Kanske.

Min vän Emma skapade en grupp på Facebook för alla mammor i Sundsvall under 2012. Jag gick med som nummer 14 kanske. Idag är det 341 medlemmar plus minst lika många bäsar! Hur många som helst! Så om det inte redan finns en så kan man ju alltid starta en själv. Annars kan jag tipsa om Lisas grupp Alamamas. Finns också på Facebook.

Lycka till med allt! Peace!

KOMMENTERA

Tidigare!

Guten Morgen! Jag hade tänkt uppdatera om vår dag igår men jag fick dödens migrän (obs egenställd diagnos, kan också ha varit jättejättejättejätteont i huvudet) och såg bara genom en liten tunnel. Därför kommer här en tillbakablick på det förgångna:

Frukost. Som jag har förstått det är bloggfolket världsmästare på frukostar. Finns till och med ett välutvecklat begrepp: bloggfrukost. Trots detta är jag så sjukt oinspirerad. Är bara ett stor fett störigt hinder innan man får påbörja dagen. Ge mig glöd och passion! Vad kan man äta som är gott?! Är så less på mackor och fil och gröt och Start. Start är vad jag äter idag. S.T.A.R.T.

MVH Ingen Niotillfem. Men vi har samma bricka!

Trevligt frukostsällis i alla fall. Alltid något!

Sedan gosade vi i sängen, jag och Stampe. Agi stod ensam vakt i fönstret. Med en rumpa som är något mer fyrkantig än genomsnittet.

Stampe fick sin allra första majskrok. Något som gick lite sådär då hon försökte smussla undan den till Lilla Reefven och hellre tuggade på sin gamla strumpa. Rätt dåligt betyg. Kanske ett minus till och med.

Oerhört hurtig prommis i höstvädret. Obs var skitjobbigt.

För första gången i vårt samboskaps historia har vår köksbänk ockuperats av ett diskberg (ganska imponerande, huuuuh? hände mig betydligt oftare som ensamboende nämligen). Därför gick vi på Olles och åt.

Åhåhå vilken fest! Det här var nämligen första gången vi kom ut och åt middag tillsammans sedan min födelsedag. I FEBRUARI. Innan dess var jag nämligen för tjock och konstant kissnödig för att tycka att det var bekvämt. Senare rädd att Stampe skulle ställa till med en scen.

Och nu till det coolaste: Efter att jag gått på en kvällspromenad med min supersnygga syster Emma, sagt hejdå/god natt/sov gott/dröm sött och börjat vandra hemåt mötte jag en räv. EN RÄV! Så knäppt och läskigt. Mitt på Södermalm i hufvudstaden. Den norrländska sådana (jag har hört att man ska provocera för att bli en lyckad storbloggare och har även läst om de oerhört starka känslor i lokaltidningen kring denna titel, hehehehehe).

 

SLUT!

KOMMENTERA

Rätar ut frågetecken!

Ok. Hej. Här kommer lite svar på några frågor jag har fått!

1. Det är alltså här jag har bloggat tidigare. Där finns Stampes fem första månader, en oändligt lång graviditet och ett mindre urval från mitt gymnasieliv dokumenterat och redo att sträckläsas. För er som redan har blivit förtrollad av vår närvaro och vill ha mer mer mer.

 

2. Till er som är oroliga för att må dåligt under graviditet och förlossning och undrar hur jag har mått: Hur man upplever smärtan vid en förlossning är ju såklart väldigt väldigt olika. Men allvarligt talat är jag inte ens säker på att det är den värsta smärtan jag har upplevt i mitt tjugoettåriga liv. Det händer ungefär dagligen att jag tänker ”den här smärtan är på riktigt värre än att föda barn”. Till exempel när man slår tån i tröskeln eller får en papercut. Och det bästa jag vet: jag upplevde krystningen EXAKT som att göra en bajs. Fast med snippan. Lite hård i magen ba.

I övrigt tyckte jag att jag mådde rätt bra i nio månader. Tyvärr har jag fått foglossning nu EFTER graviditeten. Vilket är sämst i världen. Lång avbetalning på bäsar.

3. Nä, vår avkomma heter faktiskt inte Stampe på riktigt. Däremot är det hennes smeknamn då hon stampar och stampar och stampar så pyjamasfossingar och strumpor får slitageskador.

4. Bodyn med rävar är från Sture & Lisa, vi har köpt den på Ziggys.

5. Adidasmodellen heter nooooog Top Ten Hi Sleek. Om jag inte är ute och cyklar.

KOMMENTERA

Presentation!

Hej! Det här är jag. En jävulskt ospontan tjej som hatar att resa. Detta efter att jag blev blind en gång när jag åkte flygplan. Dock är det ingen i min familj som tror att detta är sant . Obs min synförmåga återuppstod när vi landade. Jag är jättebra på landskapsdjur, gillar all sport i hela världen och vill hest bara prata om förlossningar.

 

Det här är min man. Vi blev kära när vi spelade skivor tillsammans och vi ska gifta oss den 1 december. 2018. Han sysslar med grafisk design, vill äta korvstroggi varje dag och är den snällaste jag vet.

 

Det här är vår avkomma Stampe. Stampes favoritmat är morot. Alltså det är sant. Andra favoritaktiviteter är bus och gos och att få pussar på halsen.

 

Vi bor här!

 

Tillsammans med ett lejon som heter Agaton Fiskpelle Josefsson Sax.

 

The End!

KOMMENTERA

Litet förtydligande!

Bäsen är idag typ vuxen. Alltså inte nyfödd. Hela 5 månader! Hurra hurra!

KOMMENTERA

Los förlossos!

Hej vänner! Såhär gick det till när lillan kom till jorden. Vår förlossningsberättelse alltså.
Ursprungligen publicerad här.

De senaste veckorna har jag gått runt med regelbundna sammandragningar och lätta blödningar. Trodde att det varit värkar varje dag i veckor innan de bara försvunnit efter några timmar. Detta utan att det dykt upp någon bebis. Natten mot den fjortonde var jag less på utebliven sömn och stampade med lillfoten, ringde förlossningen och skulle upp för att få mig en sömntablett. Vi åkte upp,  jag blev undersökt och till vår stora förvåning fick vi följande besked:

Latensfas – check!
1 cm – check!
2 cm – check!
3 cm – check!
4 cm – check!
Det blev liksom inget av med den där sömntabletten.

Till 6 cm klarade jag mig med andning och upprepa mantran som lugn & trygg, fokusera på min fullt smärtfria fot och stora björntassar. Kände mig bäst i världen på det där med att föda barn. En superkvinna. Tackade mamma och pappa för lång och smal-generna.

Observera följande: Detta var innan jag träffade på oxytocindroppsvärkarna. För vid 6 centimeter tog det stopp i flera timmar. Ingenting gick framåt min fantastiska andning eller håltagning på hinnorna till trots. De där värkarna gjorde ingen direkt nytta. De var ju rätt fjuttiga egentligen. Så det sattes därför in värkstimulerande dropp och då blev jag rejält smärtpåverkad från noll till hundratusen. Den där lugna profylaxandningen byttes ut mot ”neeej det går inte” i en lustgasmask. Vid 7 cm tillkallades stora artilleriet och det var dags att sätta EDA. Min gräns var nådd. Hade lätt kunnat gifta mig (iförd vit nattskjorta och nersmärtat ansikte) med följande personer:

1. Narkosläkaren Tom. Han hade dock redan en fru. (Han pratade med australiensisk brytning så det lät som han kunde sina grejer)
2. Jan Epidural.
3. Josef. Som vägledde mig genom varenda värk, varenda sekund och som fysiskt bar min kropp när jag själv inte orkade.

Epiduralen gav helt fantastisk effekt och där återfick jag kontroll över situationen tillsammans med mannen i mitt liv (alternativ nummer 3 i listan ovan alltså). Förlossningen drog ändå ut något på tiden, här är ett diagram och om jag följt beräkningarna skulle lillan ha varit ute där strecket tar slut. Istället fortsätter vår förlossning på nästa sida.

Tyckte här att situationen helt plötsligt blev mycket roligare, älskade älskade lilla EDA. Jag var även påverkad av lustgasen och allas ständiga uppmärksamhet. Aldrig någonsin har någon tagit hand om mig som under dessa timmar. Minns det lite som om jag höll en stå-upp-show och alla tyckte att jag var skitrolig. Var liksom i centrum av situationen. Fick nyponsoppa serverad, hålla händer, massage, allt jag ville i hela världen. De sista centimetrarna innan krystvärkarna spenderade jag mellan i stort sett avsvimmat tillstånd, blir väckt av en värk och drar ytterligare några tunga andetag i masken. En cirkel. Något av en dimma innan urkraften tog tag i mig. För efter ett tag börjar det trycka på rejält bakåt och jag frågade den fantastiska barnmorskan Lena vad som händer om jag börjar trycka tillbaka. Hon svarade: inget om jag får känna att du är öppen 10 cm. Det var jag.

Förvandlades återigen till superkvinnan – fast denna gång på riktigt. Det var en helt fantastisk befrielse och världens häftigaste känsla. Allt var bara helt naturligt och den här fasen gick faktiskt snabbare än det brukar för förstföderskor.  Jag frågade barnmorskan hur långt det var kvar klockan tjugo i fem på eftermiddagen. Hon sa att flickan kommer vara ute innan klockan fem och jag kände att det här klarar jag – jag har hur mycket kraft som helst. 10 minuter senare låg vår älskling på mitt bröst.

49 cm.
3854 g.
Och finast i världen.

 

KOMMENTERA

40 veckor!

I 40 veckor låg Stampe i min mage. Så himla knäppt. Där ska det ju finnas mat och tarmar, inte världens bästa människa och hennes hus. Jag älskade att vara gravid. Kanske för att jag trodde att alla jag mötte på stan tänkte ”där går framtiden!” när jag spatserade stolt. Kanske för att vardagen var omgiven av ett stort rosa moln av glittrande förväntan som fick varenda födelsedag och högtid att blekna. Eller för att jag var söt när jag och magen stod på barnavdelningar och köpte pyjamasar i storlek 50, till skillnad från nu när vi bara står i vägen och skriker när vi panikhandlar för att tvättstugan är uppbokad resten av veckan. Kanske.

Vi köpte Volvo och inredde barnrum och piffade och pyntade och handlade. Kände sparkar och grät åt ett suddigt ultraljud. Hade ont i magen, ryggen, bäckenet och snippan. Samtidigt. Kunde inte knyta mina egna dojjor, var konstant rädd att förlora henne och var fruktansvärt gravidsenil. Hade havandeskapsförgiftning trehundrasjuttionio gånger. Blev arg för inget, grinade för allt. Och helt klart lyckligast i världen. Det här är det bästa som hänt oss!Varenda kärleksklyscha upphöjt i tusen!
KOMMENTERA